[selma]

När min bästa väninna dog för ca 1,5 år sedan var jag vid hennes sida in i det sista. Jag höll hennes hand när hon drog sitt sista andetag och höll i den ända tills hon blev kall. När allt var över så var jag (+2 vänner till) med och gjorde henne i ordning innan hennes söner kom och tog farväl. Jag hade aldrig trott att jag skulle kunna se på henne död och de sista månaderna av hennes liv jag jag skräckslagen för den dagen det oundvikligen skulle ske.

På något märkligt sätt så blev det helt naturligt och jag ångrar inte ett ögonblick att jag faktiskt gjorde det. Jag tror att som fler av er att det kanske är svårare för äldre att se på en död människa.

Min väninnas treåring har kunnat hantera sin mammas bortgång på ett bra sätt genom att han fick komma och titta och känna på sin mamma. Han var in i hennes rum flera gånger och satt på sängkanten och lekte med sina bilar. Många jag berättat detta för blir förfärade och undrar hur vi kunde låta honom se sin mamma. Men vi ansåg tvärtom att det var viktigt för honom att se med sina egna ögon för att försöka förstå.

Det är ju som Miriam säger att den död ser inte annorlunda ut eller konstig på något sätt.