[Vänlige Viktor]

Vi låg till ankars utanför Cape Cod med flottans långresefartyg Älvsnabben.
Alla ville iland på permission, men först skulle fartygschefen och stadens borgmästare komma tillbaka från land.

Båten, en biscaya, kom tuffandes.
På fördäck står en värnpliktig matros med båtshake i hand för att dra in båten mot fallrepet (trappan längs fartygssidan som skulle leda upp herrar FC och borgmästare).
Fördäcket på en sådan liten båt är litet och medger faktiskt inget manöverutrymme alls när dörren ner till styrhytten är stängd.
Man står där man står så att säga.

Båten kommer fram och de vitklädda sjömännen (en i aktern med) drar in båten mot fartyget med de långa båtshakarna.

Nu skall ni betänka att Älvsnabben var ett mkt gammalt fartyg.
Ombyggd under kriget till minfartyg, men lastade tidigare bananer(!) om jag minns rätt.

Gamla fartyg hade INTE septitankar. Där gick skiten rätt ut i havet.

Besättningen som otåligt väntar på att de skall komma fram, står o lutar sig över relingen för att se på tilläggningen när det som inte får hända, händer.

Någon i fartygets innanmäte har satt sig att skita och denne någon spolar i exakt det ögonblicket biscayan når fram.

*SPLURP* säger det i hålet i fartygssidan och en dusch av bajs och papper slungas ner över den vitklädde matrosen.
Han försöker ducka men det går inte. Han kan inte röra sig och det bara spolar ner rakt över honom till ackompanjemang av 150 mannars skrattsalvor.
Till sist gjorde han det enda rätta när han dök i havet, men fy fan va äcklig han såg ut innan helt överspolad med skit och papper.