När jag bodde i Skarpnäck så kunde jag släppa ut Diesel, vi hade en stor, lugn innegård (han är egentligen en innekatt).
Han brukade träffa två brudar, den ena en stor hona som jamade som ett barn, oavsett årstid. Jag fattade aldrig varför hon var tvungen att jama så mycket när Diesel satt helt tyst och bara lyssnade. Det var extremt alltså, vi pratar om värsta marssnack med långa, gnälliga fraser i en nyföddbebis anda.
Den andra damen var en svartvit, mindre, flörtigare hona som sprang precis framför honom med en hastighet som skrek "kom å ta mig". Och Diesel följde efter i evigheter, för han visste nog inte vad han skulle göra sen...
En gång kom han tillbaka med ett sår på läpparna, hade han bråkat minsann? Han brydde sig knappt om såret, men hussen höll på att svimma...