Citat:
Ursprungligen postat av pippi
Jag hatar att inte få äta som jag vill och jag hatar att motionera.
Mat är för mig som alkohol är för alkoholisten. Mat har betytt frihet för mig.
När jag levde med barnens pappa så hade vi OFTA noll kronor. Och fick vi pengar på nåt vis köpte han öl. Så var det livet.
När jag lämnade honom så hade jag EGNA pengar att handla för. Jag kunde köpa saker som vanligt folk alltid gör men för mig blev det en lyx. Jag kan/kunde äta ute när jag vill. Inte äta jävla korv med makaroner varje dag eller vara utan mat som oxå hände ibland.
Ligger så jävla mycket i psyket detta. Min frihet ska liksom försvinna eller förändras. En stor jävla sorg är vad det är. Min frihet blev till slut mitt fall.
Hur jävla ironiskt är inte det då?
Och när jag mår så här piss så känner jag mig ensam. Och då blir jag ledsen för det oxå.
Jag har fortfarande inte ätit nåt godis eller dylikt.
/för fet för ett fuck
|
Jag tycker du har en bra och objektiv beskrivning av problemet, det är en jättebra start. Skit i alla som slänger ur sig att "det är väl bara att <floskel floskel>". Det du beskriver är ju exakt den funktion maten har för många av oss, och att det är en variant av missbruksbeteende är varken kontroveriellt eller nåt att skämmas för. Herregud, tror att större delen av befolkningen har det egentligen. Sen kanske det är hurpass mycket man lider av just
den stigmatiseringen som gör att man väljer andra sätt att slappna av.
Står fast vid att viktklubben är vettig, just pga att den är byggd på ovanstående information. Det finns inga förbud, och tillvaron när man följer programmet är livsbejakande och ger gott om tillfällen att njuta av mat. Det tar hänsyn till ju hur beteendet utlöses, och försöker undanröja dessa triggers.