[skumrask]

Jag vill passa på att säga att Kent var en mycket uppskattad hyresgäst på gården och samtidigt mycket generös, och aldrig sen att ge en varm komplimang om han såg något stiligt eller om hans känsliga näsa uppfattade ett för honom oemotståndligt rakvatten.
En gång gick jag med kvinnligt sällskap över gården där Kent satt och intog kaffe i vårsolen, och Kent sken upp och formligen slukade oss med blicken.
Sedan fångade hans känsliga konässörsögon skymten av en ganska färglad och bjärt sjal som min moatjé bar kring halsen, och han sken upp, synbarligen upphetsad och förkunnade med sin mest teatraliska röst:

"Tänk en sånn daaeer, harrr JAG aaaalllltiiid velat haaa!



En annan gång hittade honom stående i portvalvet iförd full galamundering inväntande en droska som tydligen beställts fram till honom dagen till ära. Han hade visst blivit hedersdoktor här i stan, och nu skulle han iväg till den ståtliga ceremonin, det stod en del om det i tidningen när det begav sig.
Och för Kent dög förstås enbart det bästa, kråmade sig gjorde han i den stiliga fracken och omtalte med darr på rösten:

"Idag, skall jag promoveeeras!"

För en arbetargrabb som Kent, utan formell utbildning vad jag tror, var detta naturligtvis en stor sak och källa till mycken och rättfärdig stolthet.


Sedan bodde han ju de senare åren med en spansk vän där i lägenheten, eller ja de talade spanska med varandra. Vad jag förstår följde denna även med ned till kanarieöarna där han hade hus också även om där också ryktas om en kvinna.
Sedan dog han ju tyvärr efter en längre tids sjukdom, och vännen syntes där ofta gå omkring, tröstlöst sörjande sin hädangångne vän.
Som en trofast hund vilande på sin husbondes gravsten.