Böckerna om Maria Wärn av Anna Jacobsson är inte ett dugg bättre än tv-serien kan jag tala om.
Jag har läst två fick dom i present så jag kände mig tvungen att läsa.
Men inget jag rekommenderar.

Jag misstänkte att böckerna också var lite grunda, med tanke på vad de lyckats trixa till för serie.

Nu har jag sett oskyldigt dömd. Den var tråkig och inte riktigt trovärdig.
En professor som är aspackad, aldrig är på kontoret och inte haft en kurs på fem år. De finns inte längre, och de få som finns kvar börjar närma sig 70 år.

Juridikstuderande som springer runt och leker kriminalinspektörer samt helt obehindrat får traska omkring på polisens övningsfält etc etc.
Ho hoooooooooooooo.

Gud, vad jag klagar på teve.
Men den full med skit...eller hur! :D

Den är så full med skit att skiten blivit mer verklig än verkligheten. Reifikation.

För att förtydiga det hela, skulle det kunna definieras som att vi lever i ett rektumacrum...

eller ännu tydligare: jag ser på dokusåpor för att jag tror att jag skall lära mig om mig själv, och sedan verkligen (!) gör det för att den konstuerade "verklighet" som där gestaltas blir mönster för det som sker i samhället.

noteras bör att "jag" ovan inte är jag, då jag inte har teve.

alltså vet jag inget om det jag ovan talar om. det är i själva verket själva den grundläggande förutsättningen för att en analys av ovanstående modell skall kunna genereras.

satan har talat.

Precis, med andra ord lever du hela ditt liv genom att skåda in i ditt eget arsle.
Kan också innebära att skåda in i en ideologiskt konstruerad materiell manifestation av en annan röv, mao en dominerande diskursiv praktik som konsoliderat vissa maktstrukturer.
Ändelsen acrum i rektumacrum indikerar pluralis, vilket i sin tur öppnar upp för flera diskursiva rövar, som kan vara av oppositionell eller förhandlad karaktär.

bild i bild i bild i bild.

nej.

bild innefattande bild innefattande bild innefattande bild innefattande bild.

nej.

bild av bild av bild av bild av bild.

oändlig regress och huvudvärk.

att se bush i sig själv, se faust i sin egen röv, kalle anka på bussen inuti faust inuti bush, och samtidigt där i pupillen av kalle anka se sig själv i faust röv som är inuti bushs röv, etc

mer huvudvärk. till detta illamående.

Så du menar med begreppet regress en slags process där varat förändras negativt på väsentliga punkter. Eller snarare återgår till tidigare utvecklingstadier. En slags anti-modernitet? :hmm:

I förlängningen skulle det gå att tänka sig dokusåporna som en tillbakagång till det förmoderna samhället eller ännu längre tillbaka. Med hjälp av den tekniska utveckligen kommer vi snart att regregerar till tiden vi bodde på savannen och tittade på när andra människorapor käkade och nuppade.

Och..vad får det för inverkan på demokratin? Svara på det du?

nej. blott att vi lever i en inversion, där utsida är insida (och tvärtom), trots att alla söker intala sig själva att just så är fallet och hela tiden lyckas och därför tror sig kunna fly undan denna inversion.

det ruggiga är inte detta.

det ruggiga är att flyendet från inversionen blir en inversion som uppslukar själva grundförutsättningen för distinktionen mellen utsidan och insidan (läs: bajsteve och "verklighet" (läs: bajsteves reifierade strukturer)) och ytterst slukar möjligheterna att ens utföra en inversion. (delvis pga att "utsida" och "insida" har kollapsat och transcenderats och ingår i inversionsföreställningen) (som i sin tur är en föreställning vars inversion är nollmängden)

satan har ännu en gång talat.

Mycket intressant fundering där. Det du skriver är med andra ord att det är helt oväsentligt att prata om yta och djup, utsida och insida, då dessa begrepp har imploderat. Vilket naturligtvis får en materiell manifestation.

Sålunda går det att se en dokusåpaskådis själ i silikonbrösten. Genom inversionen av modernitetens dikotomier så lever vi i en illusion där det vi ser är verkligheten. Det finns inte längre några dolda dimensioner - i meningen djup och insida - hos det mänskliga subjektet.