Skrotbilsägaren
Denna typ är ofta en överviktig person fliströja och en något ovårdad framtoning (typ 1). Bilen kan också ägas av en totalt prestigebefriad akademiker (typ 2) som är glad bara att ha något som kallas bil hos försäkringsbolaget.
Farkosten är ofta en liten skrotig och rostig manick. Tänk er en Toyota Starlet eller Nissan Sunny från början av 1980-talet. Eftersom den gängse ägaren av typ 1 ofta väger över 100 kilo lutar bilen när den körs pga felfördelad vikt, och det tar också ca fem minuter för denna person att ens ta sig upp eller ner i förarsätet. Låsat funkar nästan aldrig, så bilen står olåst hela tiden fast med rattkrycka.
http://www.cars-directory.net/pics/t...let_978458.jpg
Skrotbilsägaren har en säregen körstil. Antingen kan det vara fullt blås, eller också körning av mer experimentell typ, vilket alltid beror på att något vital funktion i bilen har lagt av. Ex. kan insprutningen vara paj, så det är omöjligt att köra över 2500 varv på motorn innan den börjar hacka mycket oroväckande. Detta påverkar accelerationen vid stoppljus, som att den övre hastigheten vid landsvägskörning ligger på kring 80 km/h. Detta kan reta lastbilschaufförer till vansinne i nedförsbackar på landsvägar, då ofta en kroppslig (fuck-tecken) liksom tutkommunikation inleds. Fighten förlorar ofta skrotbilsägaren - som får köra in på en parkeringsficka och släppa förbi lastbilen - enbart pga storleken på motståndarens fordon.
Bilen inköps extremt billigt och kan ofta fås gratis, med avsikt att hålla till närmaste besiktning om man har tur. Denna bilförare är en av de få som är priviligerade att ha en bil som ökar i värde med tiden, eftersom skrotpremien är högre än inköpspriset.
|