Vad jag menade var att ev status i positionen inte får betyda något för den som innehar den. Det skall istället vara engagemang för verksamheten som gör att han/hon vill ha den rollen. Något i den stilen.

Men det är klart att även statusdrivna personer kan funka som chefer/ledare. Men det får ju liksom inte skina igenom....

Tror du folk skulle bli ledare om det inte åtföljdes av mer pengar och status? De bästa ledarna kanske är de som tar jobbet lite motvilligt för att det erbjuder bättre ekonomiska villkor, fastän de inte har någon hunger efter mer makt.

Jag skulle inte vilja ha en chef som inte ville vara chef, dvs ha den statusen och låtsades vara som alla andra i organisationen. Det blir ju bara en stor lögn av det. Är man chef är man chef, och måste känna sig/lära sig att vara bekväm med att ha en viss maktposition. Annars blir det ju bara en ansvarsmässig soppa av det hela, och en otydlighet som jag inte gillar.

Men det är förmodligen olika i olika organisationer, i en del organisationer är det t.ex. teknisk kunskap och antal arbetade år som genererar chefstjänst även om personen inte har ledaregenskaper. I andra branscher är chefen rökt om den inte har ledaregenskaper och det går före detaljkunskap. Med ledarskap menar jag då en som kan gruppdynamik och har passande sk. "mjuka värden". Inte någon mini-Hitler som skall ta igen sin egna trasiga identitet med hjälp av makt över andra människor.

Sedan tycker jag i motsats till Svenne att utvecklingssamtal, eller åtminstone löpande feedback, är braaaa....:D

När jag undervisade, och hade makt över ganska stora klasser och personers betyg etc, var jag från början inställd på att vara den superlyssnande personen inte ville peka med hela handen. Människorna skulle själva ta ansvar för sin utbildning. Nu funkade inte det, kom jag snabbt fram till, eftersom det gav en osäkerhet och otydlighet åt studenterna. Nästa kurs började jag med tydliga instruktioner - som iofs kunde omförhandlas/anpassas om de inte alls funkade - och landade i att jag hade en auktoritet/maktposition i förhållande till dem. Då blev det lugn och ordning i "flocken", även om jag i början inte direkt trivdes med att ta mig den auktoriteten.

Tokyo, mröff: nä inte en motvillig chef. Men en som ser möjligheten att göra saker och därför vill vara chef. Jag menar nog: maktdriven, inte statusdriven.

Att vilja ha makt, dvs att kunna förändra saker, tycker inte jag är något "fult".

Men egenskaper var det:
De chefer ni retat er på genom åren, vad har utmärkt dem?

Utpräglad och odlad dryghet, sjuklig misstänksamhet, begränsad eller ingen kunskap om sitt och andras verksamhetsområden, rent allmänt felaktiga åsikter plus ett par fall av regelrätt mytomani.

:D "felaktiga åsikter"

Har ni förresten tänkt på hur extremt ovanligt det är med folk som inte anser sig vara "naturliga ledare"?

Jag har bara haft en dålig chef.

• Mytomani
• Orealistiska förväntningar
• Dålig uppföljning av utfört arbete
• Ingen administrativ förmåga

Samma ledare är dock karismatisk, inspirerande, kunnig och respektingivande.

Det låter som personen i fråga borde haft en sidekick, som gjorde det praktiska (skit)jobbet. :)

Personen i fråga hade det i sin tidigare position och blev handikappad när han förväntades sköta "sekreterararbete" själv...

Sen är det väl inte bara underlydande som ska utvärdera en ledares arbete utan även hans överordnade. Det går att producera bra resultat och ändå vara hatad nedifrån, i alla fall på min arbetsplats. I själva verket verkar det ibland vara mer regel än undantag.